Det vi tror för oss närmare, tar oss längre ifrån. Begären vi ser till att alltid hålla mättade, föder egots makt över oss själva; för stunden enkelt, för helheten svår.
En liten sten, en stor sten. De båda stenar, samma rörelse, samma energi. Vilande form, deras ursprung är spunnet av atomernas atom. Stenen under dina fötter, stenarnas sten; de är alla upptagna med att vara sten.
Ett ny sått frö, en uråldrig ek. De båda träd, samma rörelse, samma energi. Levande form, även deras ursprung härstammar från begynelsens begynelse. Trädet du ser varje dag, trädets trä; de är alla upptagna med att vara träd.
Ett ny fött barn, en erfaren åldring. De båda människor, samma rörelse, samma livskraft. Livsenergerande form, deras ursprung spåras även hos dem till den närande Modern. Grannen du lånar spannmål av, politikernas politiker; de är alla upptagna med att vara allt annat än människor, de lever i ett förnekande av nuet.
Den upptagne stenen accepterar sitt liv och lidande. Den undviker aldrig fjällvattnets nedfart genom dalen, den ser sin plats, sin del; i symbios den är förenad.
Det upptagna trädet; slår rot, växer och lider. Den undviker aldrig kärlekens vindare eller gömmer sig för den seende orkanens öga, den ser sin plats, sin del; i symbios den är förenad.
Människan äter sig mätt av kunskapsträdets frukt. Vi jämför, väljer utvalda och skapar bortvalda. Vi undviker livet och lider i lyckans illusion; vi skapar raka linjer. Vi undviker att vara och ser verkligheten som en del av det förgångna; vår symbios levs i förtryck av egots diktatur.
Hur vore det att lära oss att glömma, minnas. Ur ett föds ett annat, av långt bestämms det kort, högt är beroende av lågt, röst skiljer sig från kling.Utan mått och definition skulle vi befinna oss bortom mått och definition, en värld värd att kalla verklighet.
Håll för hårt och du får leva i ständig rädsla, för löst finns bara oro. Släpp dina vanor, lämna lockelsens bedrägeri. Det finns skönhet i sorg, under stjärnornarna är vi alla lika; vi finns.
