Solnedgångens uppvaknande...

Släpp taget om den du älskar, fånga kärleken. Fjärilens vingar slår endast ett dygn, en livstid för henne.

Lever hon länge, lever hon kort?

Den lilla fisken urminnes bettydelse apploderas vid tillagning, den sker likt vårdandet av ett förhållande, likt styrandet av ett land.

Glöm det som har hänt, minns det som har varit; finns det något mer?

Ändlöshetens försvinnande

Det vi tror för oss närmare, tar oss längre ifrån. Begären vi ser till att alltid hålla mättade, föder egots makt över oss själva; för stunden enkelt, för helheten svår.

En liten sten, en stor sten. De båda stenar, samma rörelse, samma energi. Vilande form, deras ursprung är spunnet av atomernas atom. Stenen under dina fötter, stenarnas sten; de är alla upptagna med att vara sten.

Ett ny sått frö, en uråldrig ek. De båda träd, samma rörelse, samma energi. Levande form, även deras ursprung härstammar från begynelsens begynelse. Trädet du ser varje dag, trädets trä; de är alla upptagna med att vara träd.

Ett ny fött barn, en erfaren åldring. De båda människor, samma rörelse, samma livskraft. Livsenergerande form, deras ursprung spåras även hos dem till den närande Modern. Grannen du lånar spannmål av, politikernas politiker; de är alla upptagna med att vara allt annat än människor, de lever i ett förnekande av nuet.

Den upptagne stenen accepterar sitt liv och lidande. Den undviker aldrig fjällvattnets nedfart genom dalen, den ser sin plats, sin del; i symbios den är förenad.

Det upptagna trädet; slår rot, växer och lider. Den undviker aldrig kärlekens vindare eller gömmer sig för den seende orkanens öga, den ser sin plats, sin del; i symbios den är förenad.

Människan äter sig mätt av kunskapsträdets frukt. Vi jämför, väljer utvalda och skapar bortvalda. Vi undviker livet och lider i lyckans illusion; vi skapar raka linjer. Vi undviker att vara och ser verkligheten som en del av det förgångna; vår symbios levs i förtryck av egots diktatur.

Hur vore det att lära oss att glömma, minnas. Ur ett föds ett annat, av långt bestämms det kort, högt är beroende av lågt, röst skiljer sig från kling.Utan mått och definition skulle vi befinna oss bortom mått och definition, en värld värd att kalla verklighet.

Håll för hårt och du får leva i ständig rädsla, för löst finns bara oro. Släpp dina vanor, lämna lockelsens bedrägeri. Det finns skönhet i sorg, under stjärnornarna är vi alla lika; vi finns.

Livet genom tiden

Min ödmjuka Moder, välkomnande in till sitt palats.
Det första förverkligande andetaget, den första skymtande blicken. En verklighet, en värld, en tanke. Vår värld, vår verklighet och våran tanke i tanklöshet.
För ung för att le, för ung för att veta, för ung för att jämnföra. Endast den stillsamma andningen, bettryggad i moderskärlekens barm vittnar om rörelse. Kommande tid, kommande stund, kommande nu; tömd för att fyllas, hästens kraft leker som nyfödd på våren.
Hur kan VI neka till att vattnet ödmjuk söker sig till havet?
Vetandes om min värld lever jag bekymmerfritt, egot ligger fortfarande bortom mitt erkännande; tomrummet mellan känns naturligt, inget finns där himmel och jord saknas; kan de lämnas som det är`?
Fröet bryter mark, trädets manifest lyser i dagsljuset. Ska jag nu passa in? Är det nu vinden lyfter mina blad och dansar i kärlekens storm?
Den store upptäckaren finner en oändlighet, sökaren förlorar en självklarhet; berövad okunskapen fortsätter livet,likt trädet blir lidandet tydligare för varje årsrings komst.
Förvirrad/nyfiken, rädd/drivande, otålig/väntandes; ett liv placerat i fotoramen formas.
Kunskapstörstande, mattematiska bekymmer bekämpas till frökens ära; raka linjer fördelas, de placeras systematisktmönstrade. Filosofernas retorik tränas, konsten att övertala är viktigare än kärleken för vetande. Tids nog visar framtiden en osäkerhet och ett slut som alltid är nära, hemliga alfabeten glöms; var och en står för dem själva. Styrkan finns i självständigheten, lyckan uteblir och upplevs allt mer sälland.
Letandes finner jag mig själv förlorad, funnen.
Lyckan delas och jag ser hennes första andetag. Skymtande, offrande; en värld, en verklighet, en tanke.Vår värld, vår verklighet, vår tanklösa tanke.
I ett försvinnande finner jag funnen, jag visste aldrig vad som skulle rasera innan jag skapat det. Tömd på nytt fyller jag tomrummet, ändå finns det utrymme över.
Du gav mig viljan, jag valde; VI hör ihop i en evighet...
Från möjlighet till verklighet, vänd dig mot stjärnorna!

Min farfar...

Min fars far.

Jag är innerligen säker på hans storhet, hans styrka att se förbi och vidare.

Hur vet jag det?

Han visste att hålla för hårt; då skulle han tappa taget..

Han visste att hålla för löst; då skulle det försvinna...

Ödmjuk inför mystiken, ödmjuk inför sanningen; alltid seende, alltid älskande.

Min farfar...

På begäran...

Jag älskar mig själv...
Jag finns!