Kärlek; hatets vagga.

Den sanna kärlekens natur, egenskaper likt vattnet; dock dess moder och begynnelse. Störs aldrig av hinder, den omfamnar . Kärleken ser inga problem, skapar lösningar; ändå insiktsfull i varje aspekts aspekt.
Kärleken är enkel, bemästrandet är svårt. Kärleken är ren och oskuldsfull, baktankar stela och ofullständiga.
Vi söker bekräftelse av den; glömmer inneboendet i alla dess ting. Bunden till att aldrig fångas, fast i en evighet.
Att söka efter kärleken är meningslöst, den finns inte där för att bli funnen; än heller ej där för att bli förlorad.
Begränsa kärleken och den går fri, släpp den med glädje. Res iväg för att stanna kvar, det handlar om att återvända. Kärleken tar sig inte vidare, ej heller stannar den kvar. Den är i ständig rörelse, ändå alldeles still; lyssna i tystnaden, hör de ljudlösa tonerna.

Undvikandet

Gränslösa Haparanda, Polcirkeln, Ekvatorn; tullen markerar sina revir med ständig kontroll.

Fyll ditt hem med rara ting, låt det nyputsad silvret synas.

Kärlek kan aldrig bli stulen, ett tryggt lån på banken håller oss sysselsatta.

Bär stor kunskap, dess vikt är obefintlig. Lev i vishet, dess tyngd faller
naturligt på dygden.

Sträva efter nuet, lev medvetet; ty vanor tar dig till igår.

Den enkla vägens största hinder är dig själv; bara du kan drömma dig bort, bara du kan minnas det som varit; stanna vart du är.

Friheten definieras genom minimilöner, fallskärmar och kollektiv avtal. Begränsa det gränslösa och avståndet ökar, låt de gränslösa vara oändligt; det handlar ändå om återvända.

Utan jämförande vore vi alla lika, verka utan inverkan; även kaoset har sin struktur…

Jag lever bland den närande Moderns fjälltoppar, tillfälliga tak. En dag kommer jag leva med dem, en dag kommer jag att vara dem.

Jag ska förändra världen, jag ska lägga högt och lågt åt sidan, låta röst och klinga ljuda i det tysta. Jag ska smaka det smaklösa, jag ska se när jag blundar

Genom en tunnel är tomrummet det uppskattade och användbara, lika så är det för glaset; utan tomrummet att fylla vore det inte vad det är idag. Mellan den omslutande himlen och vår andande jord finns inget, förutom tomrum; ändå finns där allt, ingenting saknas.

Vi fyller våra liv med 10.000 ting, de förvirrar oss. Vi skapar vanor, drar raka sträck och garderar oss från stillheten. Stannar vi upp ser vi rörelsen, stannar vi upp kan vi förbli tomheten.

Så tanken att vi faktiskt är det användbara tomrummet, att vi var tänkta att vara Moderns användbara. Det vi tror för oss närmare, tar oss längre ifrån. Låt oss fyllas för att kunna tömmas, låt oss tömmas för att kunna fyllas.

Skörda handlingen!

Nedbruten uppbyggnad

Så blickar vi framåt, så ser vi tillbaka. Ett rum fyllt med speglar, se reflektionen av ditt intelekt. Lev i medvetenhet, var uppmärksamheten. Så många människor har tankar och känslor de inte kan försvara!

Brev av visdom, det var meningen att jag skulle skicka det; det var meningen att jag skulle skickat det för länge sedan, då skulle jag förstått...

...dimman väljer inte var den fuktar, den fuktar överallt.

Förberedelsen

Vinter vilans tid pikar ut...

Jag känner hur blodet som nu stått still under den avkylda månens ljus, nu sakta börjar cikulera i omlopp kring mitt egna jag; i fokus, i origons mitt. Jag vet att jag lever, jag har alltid funnits; jag fortsätter finnas!

Den lärde bemästrar kunskapen, den vise livet...

Mina minnen glömda, mina hopp för morgondagen försvunna. Jag väljer gläden framför sorgen, ärligheten framför lögnen. Jag väljer kärleken och livet framför döden och lidandet.

Förlös mig från skälen hur en kan välja annan, välja bort en och bli bortvald av samman. Lek med tanken att Modern stod utan länder, förbered förlosningen.

Än finns det tid kvar av dagen, förkasta förkastelsen...

Den långa vägen...

Försatt i trans, stegen blir bara tyngre och tyngre...

Televisonen upptar min tid, egot kräver det, fruktan behöver det...

Kortsiktig distans från medvetenheten, vad krävs här näst? Hur mättar jag egot? Hur håller jag fruktan nöjd?

En sista vild dans under den avkylda månens sken, de ofrivilgt berusade skuggorna sträcker sig utdraget längs vägen...

Faderande; vi ses aldrig mer.

Självklarhetens tveksamhet

Vältrande i storhet, känslan i att vara ett hav av oexponerade fotografier; lämnar de djupa dalarna endast betraktade i utkanten av perferin.
Selectionen kastar om de bestående polariteterna; känslan av all exponering dominerar.

Kraftfull dynamisk vilja...

Skickligt framträder självklarheten, medvetet som omedvetet; jag finns

Den strävande

Nu har jag kommit långt, ändå har jag inte kommit ända fram.
Jag är bettydligt rikare, och vem vet; jag kanske kommer leva för evigt!