Försatt i trans, stegen blir bara tyngre och tyngre...
Televisonen upptar min tid, egot kräver det, fruktan behöver det...
Kortsiktig distans från medvetenheten, vad krävs här näst? Hur mättar jag egot? Hur håller jag fruktan nöjd?
En sista vild dans under den avkylda månens sken, de ofrivilgt berusade skuggorna sträcker sig utdraget längs vägen...
Faderande; vi ses aldrig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar