Jag har kommit och inse två illusioner, det handlar om dåtid och framtid; det som har varit och det som komma skall.

Visserligen finns dem, dåtid och framtid. Fast dem existerar bara i nutiden, vad jag skulle vilja säga är den enda verkliga verkligheten

När det finns liv finns bara liv, när det finns död finns bara död.

Dimman kring berget existerar inte, molnen på himlen har ingen egentligen sett.

Hur vet VI att månen rör sig när VI aldrig står stilla?

När jag förstår, är saker som dem är. När jag inte förstår, är saker som dem är.

Ett stilla sinne får hela universum att ge vika.

En blomma visnar även fast jag älskar den, ogräset växer även fast jag hatar det.

För att veta vad som är sant, måste jag inse vad som inte är sant; lögnen måste bli min sanning.

Så vilken verklighet finns? Den jag skapat eller den som finns bakom ridån, dem båda finns. Vilken av dem är då verklig, dem båda är; en skapar en annan, Tao skapar dem båda.

Det enda sättet för mig att se hur allting rör sig, det är för mig att stå stilla...

Vad som än händer, vilken komet som än träffar, hur stor tsunami som än sköljer över; det är mitt eget handlande utan syfte.

Jag drömde i natt, jag drömde att jag var en fjäril. Fast, jag visste inte att jag drömde eller att jag vad en fjäril.

Så jag vaknade...

Fast nu vet jag inte om jag är en fjäril som drömmer att jag är jag, eller om jag är vaken och jag tidigare drömde att jag var en fjäril.