Resans renhet

Deras rädsla och feghet, trycker mig in i egen rädsla och feghet; trots insikt och kunskap kryper jag och sätter ett värde på mig själv.

Förgiftade själar gör desperata försök att anstå som framstående individer; lyckade tar dem längre ifrån, lyckade närmar de sig misslyckande..

Av vilken anledning vill jag vara som dem?

Förvirrad, osäker; jag släpper tanken, jag förlorar mig själv.

(Tanklöshetens tomhet skapar ett kraftfullt vacum, det är dags att återvända, återgå till begynelsen; kärlekens existens...)

Jag lever i en tanke, en verklighet; för en stund, en fragmental bit av en stund i stillhet utan rörelse.

Skarpsynt, säker; det anstår inte mig att vara mindre än jag är.

Utan värde, kalla mig värdelös...

Höjt över alla värden, kalla mig ovärderlig...

Sätt ett värde där imellan och Ni jämför Er med andra; DU kan vara som dem.

Vänd om, fortsätt framåt...

Förfädrarnas arv lämnar spår, stigar för oss att följa...

Jag ser din vilja, känner din puls, hör din andning. VI ska leva i symbios med varandra.

Din barm vaktar över min själ; de raka linjerna suddas ut.

Lär dig glömma, minns. Kvar står den eviga Modern; hon svälter.

Försökens tårar rinner allt djupare, den uthärdande välviljan gråter öppet.

Låt mig kyssa dina tårar, gå djupare än dalen...

Reflektionens importens

Överöst av kärlek, välvilja, gemenskap; stunden ensam övergår transparant i en rokad av polariteter till självständighet.
Jag fanns där jag senast lämnade mig, jag fanns i det sista stället jag sökte; jag blev funnen och fann mig själv..

Ännu en höst har passerat, förbered förlosningen...

Den funna sökaren

Jag är min existens förebild, människor räds för vad som inte finns...

Jag finner tomheten andvändbar, andra fyller möjligheterna...

Jag lämnar det osnidda snitt, utvalda gör det till konstverk...

Jag syns där inget finns, de flesta söker...

Frågan finns i svaren; lyssna på din andning, känn din puls...

I kylans värmande stillhet

VI är på väg, VI tar oss vidare, VI tar oss framåt...

Plötsliga bakslag, självklara prövningar; de som borde vara begynelsen väljer fortfarande, alltid naivt utvalda situationerna bestämmda i beaktning av feghetens rädsla över att en dag träffa sig själv.

Jag föddes naken, skapad av kärlek. Jag framskrider utan att fortskrida, jag handlar med kärlek. Jag inverkar motverkningslöst, jag lever av kärlek. Min renhet manifesteras i avsaknad av egot, min renhet tar avstånd från feghetens vansinne, den ser dess framfart och förgörelsen.

Uppmärksamat och noteratm, kort huset faller av en vindpust, domino brikorna faller kring den utpekade; vilken fortsätter bygga på de rasade murarna; oundvikligt, människan födds utan ego, vilken de även dör utan.

Delade meningar om förändring?

Bli en del av den, gör den till din förändring.

Den eviga Moderna finns alltid där för mig; hon ger mig frihet, hon välkommnar mig alltid i gästfrihetens självklarhet...