Livet genom tiden

Min ödmjuka Moder, välkomnande in till sitt palats.
Det första förverkligande andetaget, den första skymtande blicken. En verklighet, en värld, en tanke. Vår värld, vår verklighet och våran tanke i tanklöshet.
För ung för att le, för ung för att veta, för ung för att jämnföra. Endast den stillsamma andningen, bettryggad i moderskärlekens barm vittnar om rörelse. Kommande tid, kommande stund, kommande nu; tömd för att fyllas, hästens kraft leker som nyfödd på våren.
Hur kan VI neka till att vattnet ödmjuk söker sig till havet?
Vetandes om min värld lever jag bekymmerfritt, egot ligger fortfarande bortom mitt erkännande; tomrummet mellan känns naturligt, inget finns där himmel och jord saknas; kan de lämnas som det är`?
Fröet bryter mark, trädets manifest lyser i dagsljuset. Ska jag nu passa in? Är det nu vinden lyfter mina blad och dansar i kärlekens storm?
Den store upptäckaren finner en oändlighet, sökaren förlorar en självklarhet; berövad okunskapen fortsätter livet,likt trädet blir lidandet tydligare för varje årsrings komst.
Förvirrad/nyfiken, rädd/drivande, otålig/väntandes; ett liv placerat i fotoramen formas.
Kunskapstörstande, mattematiska bekymmer bekämpas till frökens ära; raka linjer fördelas, de placeras systematisktmönstrade. Filosofernas retorik tränas, konsten att övertala är viktigare än kärleken för vetande. Tids nog visar framtiden en osäkerhet och ett slut som alltid är nära, hemliga alfabeten glöms; var och en står för dem själva. Styrkan finns i självständigheten, lyckan uteblir och upplevs allt mer sälland.
Letandes finner jag mig själv förlorad, funnen.
Lyckan delas och jag ser hennes första andetag. Skymtande, offrande; en värld, en verklighet, en tanke.Vår värld, vår verklighet, vår tanklösa tanke.
I ett försvinnande finner jag funnen, jag visste aldrig vad som skulle rasera innan jag skapat det. Tömd på nytt fyller jag tomrummet, ändå finns det utrymme över.
Du gav mig viljan, jag valde; VI hör ihop i en evighet...
Från möjlighet till verklighet, vänd dig mot stjärnorna!

Min farfar...

Min fars far.

Jag är innerligen säker på hans storhet, hans styrka att se förbi och vidare.

Hur vet jag det?

Han visste att hålla för hårt; då skulle han tappa taget..

Han visste att hålla för löst; då skulle det försvinna...

Ödmjuk inför mystiken, ödmjuk inför sanningen; alltid seende, alltid älskande.

Min farfar...

På begäran...

Jag älskar mig själv...
Jag finns!

Brevid, intill; skapad distans!

Berövad tid, berövad rörelse. Fast i en tanke, fast i en vilja. Ner till floden VI vandrar, in i havet VI dyker. Kan VI andas under vattnets yta?



Bokens rygg är sliten, innehållets skrift är läst; VI vet hur den slutar, vandrar VI samma väg?



Fast i vanornas enkelhet, egot vältrar sig i storhets vansinnets berusning, han vet; utan uppmärksamhet kan ingen höra medvetandet skrika. Vad går jag miste om idag?



Glöm allt du lärt dig, minns allt du kan. Kunskap är tungt att bära, vishet är lätt att förstå; när ska VI uppskatta den eviga Moderns givande?

Dömande värderingar manifesterar den stördes rädslor; möt dig själv...

Kliv ödmjukt åt sidan och din väg för dig till ny lycka, sätt dig i dunklet och du upplever. Sträva mot vattnet, förbli hård, stel och oböjbar. Din missär förblir, ditt illamående kvarstår; Du väljer lidandet.