Min ödmjuka Moder, välkomnande in till sitt palats.
Det första förverkligande andetaget, den första skymtande blicken. En verklighet, en värld, en tanke. Vår värld, vår verklighet och våran tanke i tanklöshet.
För ung för att le, för ung för att veta, för ung för att jämnföra. Endast den stillsamma andningen, bettryggad i moderskärlekens barm vittnar om rörelse. Kommande tid, kommande stund, kommande nu; tömd för att fyllas, hästens kraft leker som nyfödd på våren.
Hur kan VI neka till att vattnet ödmjuk söker sig till havet?
Vetandes om min värld lever jag bekymmerfritt, egot ligger fortfarande bortom mitt erkännande; tomrummet mellan känns naturligt, inget finns där himmel och jord saknas; kan de lämnas som det är`?
Fröet bryter mark, trädets manifest lyser i dagsljuset. Ska jag nu passa in? Är det nu vinden lyfter mina blad och dansar i kärlekens storm?
Den store upptäckaren finner en oändlighet, sökaren förlorar en självklarhet; berövad okunskapen fortsätter livet,likt trädet blir lidandet tydligare för varje årsrings komst.
Förvirrad/nyfiken, rädd/drivande, otålig/väntandes; ett liv placerat i fotoramen formas.
Kunskapstörstande, mattematiska bekymmer bekämpas till frökens ära; raka linjer fördelas, de placeras systematisktmönstrade. Filosofernas retorik tränas, konsten att övertala är viktigare än kärleken för vetande. Tids nog visar framtiden en osäkerhet och ett slut som alltid är nära, hemliga alfabeten glöms; var och en står för dem själva. Styrkan finns i självständigheten, lyckan uteblir och upplevs allt mer sälland.
Letandes finner jag mig själv förlorad, funnen.
Lyckan delas och jag ser hennes första andetag. Skymtande, offrande; en värld, en verklighet, en tanke.Vår värld, vår verklighet, vår tanklösa tanke.
I ett försvinnande finner jag funnen, jag visste aldrig vad som skulle rasera innan jag skapat det. Tömd på nytt fyller jag tomrummet, ändå finns det utrymme över.
Du gav mig viljan, jag valde; VI hör ihop i en evighet...
Från möjlighet till verklighet, vänd dig mot stjärnorna!
