Solnedgångens uppvaknande...

Släpp taget om den du älskar, fånga kärleken. Fjärilens vingar slår endast ett dygn, en livstid för henne.

Lever hon länge, lever hon kort?

Den lilla fisken urminnes bettydelse apploderas vid tillagning, den sker likt vårdandet av ett förhållande, likt styrandet av ett land.

Glöm det som har hänt, minns det som har varit; finns det något mer?

Ändlöshetens försvinnande

Det vi tror för oss närmare, tar oss längre ifrån. Begären vi ser till att alltid hålla mättade, föder egots makt över oss själva; för stunden enkelt, för helheten svår.

En liten sten, en stor sten. De båda stenar, samma rörelse, samma energi. Vilande form, deras ursprung är spunnet av atomernas atom. Stenen under dina fötter, stenarnas sten; de är alla upptagna med att vara sten.

Ett ny sått frö, en uråldrig ek. De båda träd, samma rörelse, samma energi. Levande form, även deras ursprung härstammar från begynelsens begynelse. Trädet du ser varje dag, trädets trä; de är alla upptagna med att vara träd.

Ett ny fött barn, en erfaren åldring. De båda människor, samma rörelse, samma livskraft. Livsenergerande form, deras ursprung spåras även hos dem till den närande Modern. Grannen du lånar spannmål av, politikernas politiker; de är alla upptagna med att vara allt annat än människor, de lever i ett förnekande av nuet.

Den upptagne stenen accepterar sitt liv och lidande. Den undviker aldrig fjällvattnets nedfart genom dalen, den ser sin plats, sin del; i symbios den är förenad.

Det upptagna trädet; slår rot, växer och lider. Den undviker aldrig kärlekens vindare eller gömmer sig för den seende orkanens öga, den ser sin plats, sin del; i symbios den är förenad.

Människan äter sig mätt av kunskapsträdets frukt. Vi jämför, väljer utvalda och skapar bortvalda. Vi undviker livet och lider i lyckans illusion; vi skapar raka linjer. Vi undviker att vara och ser verkligheten som en del av det förgångna; vår symbios levs i förtryck av egots diktatur.

Hur vore det att lära oss att glömma, minnas. Ur ett föds ett annat, av långt bestämms det kort, högt är beroende av lågt, röst skiljer sig från kling.Utan mått och definition skulle vi befinna oss bortom mått och definition, en värld värd att kalla verklighet.

Håll för hårt och du får leva i ständig rädsla, för löst finns bara oro. Släpp dina vanor, lämna lockelsens bedrägeri. Det finns skönhet i sorg, under stjärnornarna är vi alla lika; vi finns.

Livet genom tiden

Min ödmjuka Moder, välkomnande in till sitt palats.
Det första förverkligande andetaget, den första skymtande blicken. En verklighet, en värld, en tanke. Vår värld, vår verklighet och våran tanke i tanklöshet.
För ung för att le, för ung för att veta, för ung för att jämnföra. Endast den stillsamma andningen, bettryggad i moderskärlekens barm vittnar om rörelse. Kommande tid, kommande stund, kommande nu; tömd för att fyllas, hästens kraft leker som nyfödd på våren.
Hur kan VI neka till att vattnet ödmjuk söker sig till havet?
Vetandes om min värld lever jag bekymmerfritt, egot ligger fortfarande bortom mitt erkännande; tomrummet mellan känns naturligt, inget finns där himmel och jord saknas; kan de lämnas som det är`?
Fröet bryter mark, trädets manifest lyser i dagsljuset. Ska jag nu passa in? Är det nu vinden lyfter mina blad och dansar i kärlekens storm?
Den store upptäckaren finner en oändlighet, sökaren förlorar en självklarhet; berövad okunskapen fortsätter livet,likt trädet blir lidandet tydligare för varje årsrings komst.
Förvirrad/nyfiken, rädd/drivande, otålig/väntandes; ett liv placerat i fotoramen formas.
Kunskapstörstande, mattematiska bekymmer bekämpas till frökens ära; raka linjer fördelas, de placeras systematisktmönstrade. Filosofernas retorik tränas, konsten att övertala är viktigare än kärleken för vetande. Tids nog visar framtiden en osäkerhet och ett slut som alltid är nära, hemliga alfabeten glöms; var och en står för dem själva. Styrkan finns i självständigheten, lyckan uteblir och upplevs allt mer sälland.
Letandes finner jag mig själv förlorad, funnen.
Lyckan delas och jag ser hennes första andetag. Skymtande, offrande; en värld, en verklighet, en tanke.Vår värld, vår verklighet, vår tanklösa tanke.
I ett försvinnande finner jag funnen, jag visste aldrig vad som skulle rasera innan jag skapat det. Tömd på nytt fyller jag tomrummet, ändå finns det utrymme över.
Du gav mig viljan, jag valde; VI hör ihop i en evighet...
Från möjlighet till verklighet, vänd dig mot stjärnorna!

Min farfar...

Min fars far.

Jag är innerligen säker på hans storhet, hans styrka att se förbi och vidare.

Hur vet jag det?

Han visste att hålla för hårt; då skulle han tappa taget..

Han visste att hålla för löst; då skulle det försvinna...

Ödmjuk inför mystiken, ödmjuk inför sanningen; alltid seende, alltid älskande.

Min farfar...

På begäran...

Jag älskar mig själv...
Jag finns!

Brevid, intill; skapad distans!

Berövad tid, berövad rörelse. Fast i en tanke, fast i en vilja. Ner till floden VI vandrar, in i havet VI dyker. Kan VI andas under vattnets yta?



Bokens rygg är sliten, innehållets skrift är läst; VI vet hur den slutar, vandrar VI samma väg?



Fast i vanornas enkelhet, egot vältrar sig i storhets vansinnets berusning, han vet; utan uppmärksamhet kan ingen höra medvetandet skrika. Vad går jag miste om idag?



Glöm allt du lärt dig, minns allt du kan. Kunskap är tungt att bära, vishet är lätt att förstå; när ska VI uppskatta den eviga Moderns givande?

Dömande värderingar manifesterar den stördes rädslor; möt dig själv...

Kliv ödmjukt åt sidan och din väg för dig till ny lycka, sätt dig i dunklet och du upplever. Sträva mot vattnet, förbli hård, stel och oböjbar. Din missär förblir, ditt illamående kvarstår; Du väljer lidandet.

Resans renhet

Deras rädsla och feghet, trycker mig in i egen rädsla och feghet; trots insikt och kunskap kryper jag och sätter ett värde på mig själv.

Förgiftade själar gör desperata försök att anstå som framstående individer; lyckade tar dem längre ifrån, lyckade närmar de sig misslyckande..

Av vilken anledning vill jag vara som dem?

Förvirrad, osäker; jag släpper tanken, jag förlorar mig själv.

(Tanklöshetens tomhet skapar ett kraftfullt vacum, det är dags att återvända, återgå till begynelsen; kärlekens existens...)

Jag lever i en tanke, en verklighet; för en stund, en fragmental bit av en stund i stillhet utan rörelse.

Skarpsynt, säker; det anstår inte mig att vara mindre än jag är.

Utan värde, kalla mig värdelös...

Höjt över alla värden, kalla mig ovärderlig...

Sätt ett värde där imellan och Ni jämför Er med andra; DU kan vara som dem.

Vänd om, fortsätt framåt...

Förfädrarnas arv lämnar spår, stigar för oss att följa...

Jag ser din vilja, känner din puls, hör din andning. VI ska leva i symbios med varandra.

Din barm vaktar över min själ; de raka linjerna suddas ut.

Lär dig glömma, minns. Kvar står den eviga Modern; hon svälter.

Försökens tårar rinner allt djupare, den uthärdande välviljan gråter öppet.

Låt mig kyssa dina tårar, gå djupare än dalen...

Reflektionens importens

Överöst av kärlek, välvilja, gemenskap; stunden ensam övergår transparant i en rokad av polariteter till självständighet.
Jag fanns där jag senast lämnade mig, jag fanns i det sista stället jag sökte; jag blev funnen och fann mig själv..

Ännu en höst har passerat, förbered förlosningen...

Den funna sökaren

Jag är min existens förebild, människor räds för vad som inte finns...

Jag finner tomheten andvändbar, andra fyller möjligheterna...

Jag lämnar det osnidda snitt, utvalda gör det till konstverk...

Jag syns där inget finns, de flesta söker...

Frågan finns i svaren; lyssna på din andning, känn din puls...

I kylans värmande stillhet

VI är på väg, VI tar oss vidare, VI tar oss framåt...

Plötsliga bakslag, självklara prövningar; de som borde vara begynelsen väljer fortfarande, alltid naivt utvalda situationerna bestämmda i beaktning av feghetens rädsla över att en dag träffa sig själv.

Jag föddes naken, skapad av kärlek. Jag framskrider utan att fortskrida, jag handlar med kärlek. Jag inverkar motverkningslöst, jag lever av kärlek. Min renhet manifesteras i avsaknad av egot, min renhet tar avstånd från feghetens vansinne, den ser dess framfart och förgörelsen.

Uppmärksamat och noteratm, kort huset faller av en vindpust, domino brikorna faller kring den utpekade; vilken fortsätter bygga på de rasade murarna; oundvikligt, människan födds utan ego, vilken de även dör utan.

Delade meningar om förändring?

Bli en del av den, gör den till din förändring.

Den eviga Moderna finns alltid där för mig; hon ger mig frihet, hon välkommnar mig alltid i gästfrihetens självklarhet...

Höger hand, vänster hand

Fjärilens högljuda rop hörs i stratosfärens tystnad, samlas det nycklar till lås som inte finns?


Inte andra, inte två, inte själv; ingen av dessa bortglömda och förkastade. Positionen den själv utnämnde andra halvan lokaliserar finns endast där, om ens det; möjlighet ges för objektiv självinsikt följt av förlorad självkänsla, en ekvation som resulterar; utmärkt verklighets uppfattning med rädslor rörande möjligheten om andras åsikter skall ändras och ge negativ respons; detta tycks motverkas av den självutnämndes förmåga som lösgör svaren, kunskapen stannar;målets bettydelse förstärks och vägen dit förblir skoningslös, kortsiktigt som långsiktigt. Den egenutnämdes plats i tillvaron existeras lika där endast i sin egen betraktelse, om ens det; möjlighet för tvångstanke, snarare än godtycke stämmer väl överens med den egenutnämndes handlingar; en stark indikation vilket tyder på självförtryck i en paradoxal syn på tyraneri; envälds härskeri, målets bettydelse en än viktigare prioritering och vägen dit blir skoningslös; långsiktig som kortsiktig.

Fackhandlarnas genomgånde allmänbildning styrs av deras respektive expertis, framfarten trappas upp till en mer avslappnad takt.

Bristen funnen i kunskapen, lärdom i endast vetande; skapar konsekvens fyllda prövningar, lättjans genväg, tingens lockelse, lustens böjelse; sann lycka i konentrerations sammansättning, ställningstagande gagnar endast motsatsen, vardagens enkelhet skuggas av sin egen obegränsning; gemene misströstas mot chansering, utvalda dynamikernas uppfattning förklaras i mystik; reflektionen knuffar sekundert utvecklingen stövis framåt i faderande tempo; upptäckarens pasager förlöses ur kärlek, sann dygd.

Funna ting måsta förlorats, målgågna segrare stod först vid starten; den lila fiskens innebör betänks sällan, då än betänks den mer!

Ursprunget bottnar i begynnelse, begynnelsens begynnelse motsätts majoritärt; initial planeringen synas, ansvariga notifieras, bejaktans ego; grovhugger, systematiskt förebygger, betynger fastsatta fördomar till manifestation; ursprunget släpper varken begynelsen eller dess begynnelse, greppar ansträngningslöst efter ställningstagandet, annsamlingens plötsliga fuserande fusion framkommer; förvirring, tvekande, frågesättandet; avsikten granskas skoningslöst, infektionen begränsas innan radikala förändringar fastslås; kvarstående frigörs av kärlek, dygd och offrande.

Den vise passerar passagen undanträngande; ursprunget letar begynnelsen, kunskapen förverkligas, självutnämnda glider ur sina eget grepp; sammanfattande lyfts finger över importensen av vanemässig dygd, kärlekens renhet och offrandets givmildhet...



Vägvalets övgörande styrs av den egna naturen, den görs spontan utan eftertanke; den görs...

Bakom ödmjukhetens mörka ridå...

Hon verkar utan inverkan, hon lever i symbios; självständigt i gemenskap. Hon har sitt ursprung i begynelsen; begynelsens begynelse. Hon tas för evig, ses som självklar, behandlas likt förkastad.

Hennes godhet delas av de goda, lika väl som den delas av de icke goda; det är så VI ser hennes storhet..

Hennes närade barm föder och fostrar de behövande, lika väl som den föder och fostrar de icke behövande; det är så VI ser hennes styrka...

Hon tar de svagas plats, ställer sig vid de starkas sida; det är så VI ser hennes fördomsfrihet...

VI känner hennes puls; ser hennes rörelse. VI vet vart hon finns, MEN besöker henne aldrig.

Vem hon är?

Namnge de namnlösa och tomheten blir fylld; VI kan för tillfället kalla henne den närande Modern!

Bortom nio

Kvällen himmlen förlöste oss från rädsla och tveksamheter, kvällen Modern fann endast VI;"inte två", kvällen stunden var allt; VI;"inte två" välkomnas. Världen av nyfikenhet, trygghet och lättnad, VI;"inte två" fanns för varandra, VI;"inte två" minns den än...

Den tog oss framåt...

Den tog oss vidare...

Den skapade alliation ur blotta begynelsen...

Vårdandet av VI;"inte två", sker likt tillagandet av en liten fisk!

Inte andra...

Mötet av varsin självständighet, strävan efter en enad samhörighet...
Mötet mellan dig och mig, sökande gemensamt i förväntan; VI vänder oss mot stjärnorna...
Mötet skapat av våra förrvirrade själar, dana för varandra i symbios...

Egots alla försök att överlista; jaget, viljan och vägen. Möter de intensiva motståndskrafterna, likt en infekterad situation kräver en radikal förändring. Den påtvingade maktkampen ger snabbt en dualistiskt känsla; den balanseras och varje aspekts tyngd vägs noga in; nyfikenhet och framtidsvision, misstänksamma funderingar och väntande baktankar.

Din hud ter sig likt vatten, din tunga likt eld; min sviktande övertygelse födds ur valet av lidande, den enkla vandringens resa annar en begynelse.

Förvirringens välsignelse och lockande charm skänker mig en lättnandens stund, mötet mellan oss blir plötsligt befriat från rädsla och krävande förväntan; VI ser endast möjligheterna, VI griper tag i nuet och befinner oss i stunden!

Utan mått; är VI bortom alla mått...

Alla rättigheter är reserverade och tillhör författaren...

http://7thdayproduction.pixbox.se