Det är...
... märkligt, jag närmar mig.
Det går...
... snabbare än någonsin, det tar mig längre ifrån.
Allt är så uppenbart, allt är så klart; tillsammans ser vi ljuset, var för sig lever vi i mörker.
Jag är ödmjuk, trogiven.
Jag blundar.
Jag ser.
Jag känner doften av det luktlösa, smaken av det smaklösa.
Lyssna i tystnaden...
Kan det verkligen bli desamma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar