Jag lever bland den närande Moderns fjälltoppar, tillfälliga tak. En dag kommer jag leva med dem, en dag kommer jag att vara dem.

Jag ska förändra världen, jag ska lägga högt och lågt åt sidan, låta röst och klinga ljuda i det tysta. Jag ska smaka det smaklösa, jag ska se när jag blundar

Genom en tunnel är tomrummet det uppskattade och användbara, lika så är det för glaset; utan tomrummet att fylla vore det inte vad det är idag. Mellan den omslutande himlen och vår andande jord finns inget, förutom tomrum; ändå finns där allt, ingenting saknas.

Vi fyller våra liv med 10.000 ting, de förvirrar oss. Vi skapar vanor, drar raka sträck och garderar oss från stillheten. Stannar vi upp ser vi rörelsen, stannar vi upp kan vi förbli tomheten.

Så tanken att vi faktiskt är det användbara tomrummet, att vi var tänkta att vara Moderns användbara. Det vi tror för oss närmare, tar oss längre ifrån. Låt oss fyllas för att kunna tömmas, låt oss tömmas för att kunna fyllas.

Skörda handlingen!