Söker mig genom livet likt vågor på ett öppet hav; utan riktning, utan hem. Hur kan döden vara skrämande? Den tar oss från allt till ingenting, tomhet. Ingen rädsla, ingen lycka; frid.
Den kanske ter sig ensam och kall, vart finns värmen och gemenskapen idag?
Insikten ger oss en försmak, vad kan finnas bortom tomheten. Jag är tacksam över vad jag lärt mig, jag är ett steg närmare att släppa taget om mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar