Insikten i att förstå hur en plaskande fot smakar smaken av alla dem högstaste bergens vårfloder samtidigt, är att närma sig livet som en i annan.
När päronträdet bär sin frukt; har den lagat vår måltid och är redo att mätta oss?
Det samma gäller bävern som fäller sina träd; har han avverkat, konstruerat, fanerat sitt hem?
Av dem spökena som kommer till oss om natten; överraskar dem oss med sina familjhemligher, bortglömda minnen och kalla andetag?
Skulle VI säga att, Ericas sätt att beröra oss; grundar sig i hennes omsorg, välvilja och spontanitet?
Nej det kan VI inte göra. Päronträdet och sin frukt är ett och fungerar tillsamman, det pärar. Bävern med sina träd är inte en med annan, dem är en och samman; han bävrar. Spökena som besöker oss i svåra nätter, gör inget än dem alltid gjort; dem spökar.
Hur var det då med Erica, är det inte när hon visar välvilja, omsorg och spontanitet det berör oss, nej; det är när hon Ericar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar