En bråkdels marginal och himlen är skild från jorden, vill Ni se verkligheten med egna ögon; ha ingen bestämd uppfattning om rätt eller fel, för eller emot.
När Ni tar ställning vad Ni gillar eller ogillar, vad som är rätt vad som är fel; lever sinnena i förtryck.
Ligger den djupa insikten fortfarande vid ytan, är sinnenas stillhet rubbade utan orsak.
Insikten är perfekt, som tom flyktig rymd; inga begär, inga överflöd.
Jaga inte yttre omständigheter, allt sker i vårat inre.
Var helt införstådd i hur hör samman, tingen samhörighet; dualismen försvinner av sig själv.
När Ni strävar efter att stanna stunden genom att stoppa rörelsen, det är då bara rörelsens stund som ökar.
Så länge Ni väljer och frodas i dualism, hur kan Ni då förstå helheten?
När insikten av en är förståd, är valen mellan två glömmda.
Det är verklighetens säkerhet, och säkerhetens verklighet i allt och inget.
Med värdighet och intellekt, ju mer av dem VI har; desto längre bort för dem oss.
Lägg därför värdighet och intellekt åt sidan, då finns det inget ställe VI inte kan röra oss fritt.
När VI återvänder till våra rötter, återfår VI våran mening.
När VI jagar efter yttre ting, förlorar VI orsaken.
Fast samma stund som insikten rotar sig i vårat inre, kommer VI bortom rymd och världens konfrontation.
Förändringen sker, den pågår heltiden. Ändå ställs VI till svars, det verkar vara på grund av våran ignorans.
Försök inte söka sanningen, sluta bara vara tacksam för att Ni kan välja.
Ge Er heller inte i lag med dualism, medvetet undvik bara att ta del av det.
Två existerar endast på grund av en, så håll inte ens kvar vid en.
När VI lever med insikt är våra sinnen inte störda, då har dem 10.000 tingen ingenting att erbjuda. Då finns det heller inget som stör, inga sinnen är förtryckta.
Den subjektiva världen är tyst när den objektiva förkastas. Den objektiva förkastats när den subjektiva världen är tyst.
Det objektiva är ett objekt för det subjektiva, subjektiva är ett subjekt för det objektiva.
När ingen diskriminering av här och där, ena och andra finns, hur skulle då ensidighet och fördomar finnas?
Den insikten är trygg och omfamnande; med den är ingenting lätt, ingenting svårt.
Trångsynt är stangnerande, att agera i vanor tradigt. Klänga sig fast och hålla kvar vid det som har varit, det är med all säkerhet att fortsätta på fel spår.
Avsluta allt, och saker följer sin egen väg; insikten varken separerar eller förenar.
Följ den naturliga aspekten av saker, och Ni är förenlig med insikt.
Lugn och enkel, fri från irritation; fast när Era tankar är bundna, vänder Ni Er bort från sanningen. Vilket växer tyngre och tristare, och inte alls är ljud.
När det inte finns något ljud, är gnistan i problem; så vad är nyttan i att vara delvis och ensidig?
Om Ni vill vandra vägen i ett hjuls anda, var inte dömande eller fördömmande av dem sex sinnena. När Ni inte är dem som dömer eller fördömmer de sex sinnena, då är Ni den som är upplyst och införstådd i insikten.
Dem ädla är inte aktiva, medans dem ignoranta binder dem själva; ignoransen fäster dem själva till märkliga objekt.
Det är deras egna tankar som skapar illusioner, är inte det de största av all självbedrägelse?
Dem ignoranta praktiserar vila och syssla, den med insikt har inget att föredra eller förakta. All form av dualism är påfund av dem ignoranta själva; det är som osedda visoner eller blommor i luften, varför skulle VI besvära oss med att försöka fånga dem?
Öka eller minska, rätt eller fel; VI lägger bort dem en gång för alltid.
Om ögonen aldrig faller i sömn, upphör drömmarna att existera. Om sinnena alltid finns i det absoluta, blir dem 10.000 tingen en enda. När den djupa insikten, mystiken finns i en enda, ser VI allt som döljer.
Plötsligt upphör all externt tilltrasslande.
När dem 10.000 tingen är sedd som en enda, återgår VI till vårt ursprung och stannar där vart VI alltid har varit.
Glöm ursprunget av ting, och VI uppnår ett stadie bortom dessa skrivna ord.
Stoppa rörelsen och det finns inge rörelse, sätt stilla i rörelse och det finns inget stilla.
När dualismen inte praktiseras mer, överges inte en enda. I den högre dimensionen av sann sådanhet, finns varken själv eller annan.
När en direkt identifiering är ställd, allt VI kan säga är; ”inte två”. Att vara ”inte två” är att vara samma, allt är komprimerat in i det.
Den ädla finns i alla delar, som alla träder in i absolut verkan.
Oändligt stora ting är som små, som små ting kan bli; för objektiv begränsning finns här inget att förhålla sig till.
Vad är, det samma som vad som inte är. Vad som inte är, det samma som vad som är.
En i allt, allt i en. Om bara det var förstått; då fanns det ingen oro över att vara perfekt.
Om sinnena och varje övertygad tanke inte vore separerade, skulle varje oseparerad tanke vara övertygad i sinnena.
Det är här ord är otillräckliga; dem kommer inte från varken det förflutna, nuet eller framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar